![]()
På landet När Gunnar Wetterberg växte upp hade hans familj ett sommarboende på Bjärehalvön. Här planterade hans far olika träd för att Gunnar och hans syskon skulle lära sig av dem.
- Kanske var det där mitt intresse för träd började, säger han.
De talar om Gunnar Wetterbergs och hans bok Träd på radion. Programledarna kan inte bestämma sig för om de ska kalla honom för ”fråga-Lund-Gunnar” eller ”på-spåret-Gunnar”, men enas till slut om ”bara-Gunnar”.
Tjänstemannen, historikern och författaren är vid 66 år en välkänd person. Men hans förkärlek för träd, skog och skogsbruk har tidigare varit mera dold. Den tog fart när han hjälpte sin svärfar, i ett tidigare äktenskap, med dennes skogsfastighet i trakterna av Virestad mellan Älmhult och Växjö. Nu äger han själv skog i utkanten av Skånes Fagerhult i norra delen av länet.
– Min dåvarande svärfar lärde mig hur man skötte skogen. Han hade cirka 100 hektar skog med gran, björk och tall. Sedan skilde jag mig, men jag hade ändå kvar suget efter skogen. Den här fastigheten ligger på nästan samma breddgrad som min svärfars, men det är en helt annan skog. Den är bara på tio-tolv hektar och har vuxit upp ur gamla beteshagar. Här är eken dominant med boken som god tvåa. Den är inte orörd, men aldrig kalhuggen, berättar Gunnar Wetterberg.
I våras planterade han ut runt 1000 plantor med avenbok, bok, lind, ek och lönn. Men sommarens torka tog de flesta och bara ett femtiotal klarade sig. Det är ändå något Gunnar Wetterberg tar med ro. Skogsbruk är för honom ett långsiktigt arbete – en vanlig inställning i Sverige, men mera ovanlig i internationellt perspektiv.
– Sedan mitten av 90-talet är jag med i ett nätverk för att lära unga ryssar marknadsekonomi och demokrati. Vi pratade om äganderätten och jag berättade om min svärfar som planterat, röjt och gallrat, men som själv inte skulle avverka träden han planterat. Det skulle i stället nästa generation eller nästnästa göra. För ryssarna var det imponerande, men vi tar det för en självklarhet.
Och han jobbar själv i samma anda:
– Jag har fällt en del granar för att frilägga några ekar. Granarna blev massaved och vem vet om 100 år kanske någon får bra betalt för ekarna ”with God willing, wheather permitting”.
– Jag är ju historiker. Det är roligt att se saker i de långa perspektiven. Jag tycker om att det finns en kontinuitet och det finns det här, säger Gunnar Wetterberg.
Varför skrev du boken?
– Jag skrev Skånes historia i tre band. När jag var klar med det frågade Abbe Bonnier (facklitterär chef på Albert Bonniers Förlag) vad jag hade lust med. Jag sa att jag ville skriva om träd och skog och att jag hade samlat på mig en del skrönor. Han hötte med fingret år mig och sa ”inte mer än 200 sidor”, säger Gunnar Wetterberg och ler.
– Men jag lärde mig oerhört mycket när jag skrev boken. Det var mycket att sätta sig in i. Det blev lite vuxenutbildning.
I Träd berättas om samspelet mellan människa och skog från stenåldern och framåt. Och Gunnar Wetterberg räds inte att emellanåt sticka ut hakan. Han ondgör sig bland annat över detaljstyrningen som miljöcertifieringar medför och hur skogsägare drabbas när de får tillstånd att avverka skyddsvärd skog men den certifierade industrin sedan inte tar emot det.
– En del av miljörörelsen på kontinenten har velat bromsa avverkningen. De tänker fel. De inser inte att om efterfrågan växer blir det mer lönsamt med skog.
Han vill också se en kraftigt ökad avskjutning av vilt som skadar skogen.
– Absolut. Jag förstår jägaren som tycker att det är kul med mycket djur runt omkring sig. Men det råder inte någon balans just nu. Älgarna gör att folk planterar gran på tallmark för säkerhets skull. Det gör i sin tur att man riskerar angrepp från barkborrar.
Hur är det i din egen skog?
– Här är en del älg och rådjur. Vildsvin finns här också som bökar upp gräsmattan.
Du har inte några barkborrar?
– Nej. I min skog blir aldrig något liggande. Min svärfar inskärpte alltid vikten av att ta hand om vindfällena.
Vad betyder skogen för dig?
– För mig är skogen mest rekreation och fritid. Jag har för lite skog för att det skulle kunna vara något annat. Jag drar ett strå till mångfaldsstacken. Jag blir aldrig någon snickare eller mekaniker. Skogen är mera mild och förlåtande.