POESI. Man kan inte vänta på att det ska hända – man får se till att det händer. Så resonerade Barbro Spets när hon bestämde sig för att ge ut ett häfte med dikter hon skrivit.
Hon ringde till en person hon kände på ett lokalt tryckeri. Han var genast med på noterna och såg till att hon kom fick den hjälp hon behövde och nyligen kunde hon presentera ”Dikter från hög höjd”, där hon själv också gjort omslaget.
De där dikterna från hög höjd kom till under en ganska kort period. De föddes på nätterna.
– Jag vaknade vid fyra, femtiden på morgonen och hade en dikt i huvudet. Då var jag tvungen att gå upp och genast skriva ner den – om jag somnade om hade den ju varit borta när jag vaknade.
– Jag vet inte varför det hände. Jag hade absolut inte tänkt skriva några dikter. Men det är klart, när man är nästan 90 år har man ett enormt lager med tankar som ligger och väntar i en depå, på något sätt.
– Men jag har alltid haft en riktig passion för skrivande, jag tycker att det är väldigt roligt att hitta de adekvata uttrycken.
Lite, lite kan kanske Skånska Dagbladet ta åt sig av äran för Barbro Spets dikter:
– Jag lärde mig läsa med hjälp av Skånskan.
Hon var yngst av nio syskon, och på kvällarna var det samling kring köksbordet för läxläsning. Lilla Barbro hade inte börjat skolan, men hon ville också läsa läxor, och då fick Skånskan spela rollen av läxbok. Och hon lärde sig läsa av bara farten. ”Anlita alltid fackmannen” är en annonsrubrik hon minns från den tiden.
Sina första år tillbringade hon på en arrendegård till Övedskloster. Senare flyttade familjen till Malmö.
Barbro Spets har arbetat på många ställen.
– Jag tycker att man någon gång bör ha bott i Stockholm och Göteborg, så det har jag gjort.
När det startades en utbildning för läkarsekreterare på Allmänna sjukhuset i Malmö hakade hon på. Hon arbetade redan med kontorsgöromål, och studiekamraterna hade liknande erfarenhet:
– Vi kunde ju redan mycket. Jag hade skrivit journaler och annat.
En av lärarna var professor Gerhard Bendz, en av de klassiska lärde i de första upplagorna av tv-programmet Fråga Lund.
Som läkarsekreterare tillbringade Barbro Spets bland annat två år i Chicago.
De sista åren av sitt yrkesliv var hon kyrkokamrer i Skivarp.
– När min yngsta dotter föddes ville jag hellre bo på landet.
Så flyttlasset gick från Malmö till en avstyckad gård i Västra Vemmenhög, där Barbro Spets tillbringade 23 år.
Barbro Spets var redan pensionär när hon flyttade till den lilla byn Bensjö, sydost om Östersund. Hennes man hade en skogsgård där.
Där ute i den jämtländska skogen trivdes hon mycket bra. Så bra att när maken dog 2005 dröjde det sju år innan hon flyttade ner till sitt Skåne igen 2012.
– Det visar väl hur bra jag trivs med jämtar.
Vart i Skåne hon skulle flytta var inte självklart. men hon tänkte att ”Skurup var inte så dumt”. Hon hade ju bott och arbetat i kommunen förut och dessutom varit engagerad i kommunpolitiken, hade suttit i kulturnämnden för Moderaterna.
1990 hade hon för övrigt varit med om att grunda Selma Lagerlöfsällskapet och var dess ordförande fram till 2003.
– Men jag har fortsatt som ambassadör för Selma – när man börjar sätta sig in i denna fantastiska människas författarskap kan man inte låta bli att läsa mer.
När tidningen är på besök är det en annan svensk klassiker hon håller på med: Nässlorna blomma av Harry Martinson.
Och så har hon ett eget, lite större diktprojekt på gång. Det var bland annat för att ge plats för det som hon var tvungen att ge ut sin diktbok.
Bland annat ska det handla om hennes oro för att den nya tekniken gör att människor mister den personliga kontakten med varandra.
Men några nattdikter kommer inte längre:
– Det har jag stängt av; det gick inte, jag var ju tvungen att stiga upp mitt i natten.
Det svåra tycker hon har varit att hitta kanaler för försäljning av sin bok.
Men några läsare har uppenbarligen fått tag i den. Barbro Spets säger att hon fått många positiva reaktioner på sina Dikter från hög höjd.
– Folk gillar olika saker, där verkar finnas något för alla.
– Folk har sagt till mig att jag är så modig och berättar att de själva skriver. Men nej, jag är inte modig, säger jag.
Men hon såg till att det blev av – så det är rådet hon ger till alla som skriver för byrålådan: Om du vill ge ut något, så se till att det blir av medan du lever.
– För sedan lär det ju inte hända.