I snitt kostar ett fullmäktigemöte 128 000 kronor för skattebetalarna. Ibland tas viktiga beslut under de timmarna – andra gånger breder ledamöter ut sig i upprepningar och tjafs.
– Ibland är det nere på sandlådenivå, säger Ann-Helen Nilsson (C) i presidiet.
Vid senaste fullmäktige kom mötet till punkt 17 av 56. Det betyder att de bordlagda ärendena ska tas vid nästa möte, budgetfullmäktige, som är tidskrävande i sig.
Budgetfrågan kommer tas först och därefter kanske mötet kan ta igen förseningen – men mest troligt är att många KF- och KS- frågor skjuts till augustimötet efter semestrarna.
Presidiemedlemmarna från centern och socialdemokraterna är överens om att debattklimatet och effektiviteten i fullmäktige kunde ha varit bättre.
– Jag funderade vid senaste fullmäktige, då tog vi årsredovisningen men istället för att diskutera innehållet hamnade vi i en diskussion om ansvarsfrihet, säger Ann-Helen Nilsson (C), andre vice ordförande.
Det tog en dryg timme att komma till beslut och majoriteten av tiden upptogs av Sven Rosengrens (-) ihärdiga försvar av Ann-Marie Sjöberg (-) och ifrågasättande av revisionens resultat.
Ann-Helen Nilsson (C) konstaterar att debatten ofta fastnar i detaljer istället för att man diskuterar strategiska och utvecklande frågor.
– Det är lite tidsödande när mötena börjar med att dagordningen och protokoll ska diskuteras, men så är det politiska spelet, säger Nilsson.
Ordföranden Lena Axelsson (S) konstaterar att hon inte får avbryta en debatt, med undantag av om debattören kommer från ämnet eller gör personliga påhopp mot enskilda eller grupper.
– Men jag tycker att en del breder ut sig lite väl mycket. Det kostar 25 000 kronor i timmen, säger Axelsson (S).
– Det är ett fåtal som upptar mycket tid, det är alldeles uppenbart. Annars hade jag inte knackat i bordet och bett dem att titta på klockan. Jag kan inte avbryta, men jag uppmanar dem att tänka på klockan, konstaterar fullmäktigeordföranden.
Debattklimatet formas av kultur i högre grad än av juridik. Ledamöterna har rätt att säga sin mening tills de är klara. Istället för att fokusera på de som är långrandiga och upprepar sig tror presidiet att utbildning av ledamöterna kan vara en lämplig väg att gå.
Det finns en osäkerhet kring metodiken i skillnader på att begära ordet, genmäle och replik, konstaterar Nilsson.
– En utbildning handlar om att lyfta de politiker som känner sig osäkra på att gå in i debatten. Jag bekymrar mig över att de inte vågar yttra sig, säger Axelsson och betonar att det är viktigare att stärka de tysta politikerna än att tjata på de långrandiga.
– Det tror jag är mer effektivt än att påtala att vissa talar för mycket. De tysta kan vara de som är eftertänksamma och analytiska och de vill vi höra, och då pratar jag inte partipolitik, utan över alla partigränser, säger hon.